Killfrågor tar semester!

Hej alla killar och transpersoner!

Nu tar Killfrågor.se semester! Under hösten ska vi bygga en ny hemsida och ett helt nytt chattverktyg. Det kommer att bli hur coolt som helst!

Vi behöver därför pausa vår chatt till november. Mejlen kommer att starta upp tidigare, vi återkommer om det så snart som möjligt!

Kramar från hela Killfrågor-gänget

Skriv till bloggen!

Har du en fråga eller en kort berättelse som du vill ska synas i bloggen? Eller kanske har du något förslag eller något du vill ändra på Killfrågor.se? Klicka här!

Alla kan behöva prata med någon!

killar, killfrågor, Prata

Är du glad, arg eller orolig över något? 

Här på Killfrågor kan du som är kille eller transperson chatta med en vuxen pratkompis. Du kan vara helt anonym och vi har tystnadsplikt.

När chatten är stängd går det bra att mejla oss - vi svarar inom en vecka.

Kärlek, kompisar, sex, kropp, våld, föräldrar, dataspel - du kan prata med oss om allt.  Vi finns här för att stötta dig, även om du till exempel själv har varit taskig och behöver prata av dig om det.

Inga frågor är för stora eller små. Välkommen till Killfrågor!

Diktarsmurf om skolstarten!

Diktarsmurf, skolan, skolstart, Ungdomsreporter

Den här veckan skriver Diktarsmurf om skolstart och skolan! Hissa och kommentera gärna!

En till sommar har gått; och nu väntar en ny årskurs med nya kurser och nya klasskamrater. Hösten är på ingång och sommarvärmen tar adjö med en sista aftondans under stjärnorna.

Antagligen så börjar dygnsrytmen att pulsera på tre gånger åtta nu efter en vecka i skolan, åtta timmar sömn, åtta timmar studier och åtta timmar fritid, vilket skapar en bra balans i kroppen med möjlighet att ens kropp får den vila den verkligen behöver för att klara av den press som sätts på oss unga i dagens samhälle; vilket är en del av det jag hade tänkt ta upp idag.
För några veckor sedan började jag andra ring på gymnasiet, något jag har sett fram emot sedan andra veckan i juli då jag tröttnat på att ha sommarlov. Jag skulle prata för de nya ettorna på tisdagen för att välkomna de samt presentera elevrådet då jag sitter som ordförande där, vilket är scenariot jag tänkt börja med för att sedan koppla det till pressen som sätts på oss unga.
Matsalen var full av nya ansikten, tystnaden var som en mur när jag klev innanför skolbyggnadens orangeflagnande, tegelfasad. 200 par små, oskyldiga och rädda ögon började kolla på mig, några blev glada av att se mig medan majoriteten blev ännu mer förvirrade än dem redan verkade vara. Jag har försökt att föreställa mig vad för tankar som for genom deras huvuden: ”Vem är det där.” ”Ser inte hen ut att vara för ung för att vara lärare?” ”Undra om hen är snäll.”, några av dem funderingar jag skulle ställt mig om jag såg mig själv stå där framme med kavaj och svarta byxor.

När jag väl fick micken att tala ur så började jag försiktigt presentera mig med namn, ålder och att jag är ihop med min pojkvän. Längre hann jag inte förrän jag såg hur en grupp homo sapiens med långt hår fick en gnista i ögat som att det var deras största önskan: att få träffa och få kontakt med en bög. Jag tog två djupa andetag innan nästa reaktion kom, denna gång från en annan grupp i andra delen av matsalen som busvisslade efter mig.

Mer tänker jag inte gå in på själva talet då det var dessa två saker som fick mig att reagera. Jag vet inte varför det är såhär när det kommer till att en ”kommer ut” genom att berätta vem en är för någon större grupp som inte träffat en förut. En sak vet jag, och det är att det gör extremt ont hos mig att det ska vara så. Att jag som ung HBTQperson inte får eller kan vara mig själv utan att ha pressen på mig att berätta att jag får känslor för killar gör mig upprörd. Jag känner mig som en ask med choklad där den första lilla gruppen med långt hår tog den vita chokladpralinen i mitten av asken så fort jag nämnde att jag hade pojkvän medan den andra gruppen hetsåt alla chokladpraliner som fanns kvar. Jag är mycket väl medveten om att vi lever i ett samhälle där hetero och cis är en stark (och ickefungerande) norm, vilket tvingar oss HBTQisar att försöka tränga igenom en spärr av förväntningar av att ständigt vara cis, (cis betyder att en klassar sig som sitt eget kön och är hetero), vilket per automatik gör att de utanför heteronormen lätt blir illa behandlade av flera anledningar; 1) lagen skyddar cismänniskor mer än den skyddar hbtqisar. 2) Vi klassas som annorlunda vilket ger utrymme för utfrysning/mobbning i livets alla hörn. 3) Våra föräldrar har oftast en stark längtan efter att få biologiska barnbarn som de sedan kan ta hand om, vilket inte ger utrymme för hbtqlivet. 4) Den vanligaste frasen jag fått när jag pratat med ”icke utkomna” hbtqisar som dem fått höra är i stil med ’Det är bara en fas, det kommer gå över.’ ’Du gör bara revolt just nu och det är ingen du egentligen är.’ Och även andra fraser som osynliggör en som person eller på annat sätt nedvärderar en som skapelse enbart för att en bryter mot någon norm. Jag ser detta som ett stort problem, speciellt när en behöver komma ut som hbtq och inte när en är hetero. Vilket jag försöker lösa genom att ifrågasätta mina straighta kompisar om när dem valde att komma ut som hetero och vad som fick dem att inse att dem var just straighta; vilket självklart upprör och då brukar jag även flika in med att det är ungefär så om inte ännu värre hbtqpersoner brukar känna när de behöver komma ut och att det ligger en grym ångest bakom det hela för att en är rädd för att inte bli accepterad för den en är eller att ens livshistoria blir till intet gjord grundat, oftast, på att svenskar inte kan göra något elakt mot andra människor. Dock så finns det lösningar på detta, jag personligen tror att vi behöver trycka mer på att ha en normkritisk skola, alla undervisning ska kunna ge alternativa litteraturer och vara mer normkritiskt när en jobbar i skolan.

/Diktarsmurf

Efterlysning: Vill du göra kortfilm om hur det är att vara kille?

film, jämställdhet, kille, kortfilm, ungdomsstyrelsen

Ungdomsstyrelsen söker killar som vill göra kortfilmer! Så här skriver de:

Ungdomsstyrelsen söker dig mellan 13 och 25 år som vill skapa din egen berättelse om jämställdhet och hur det är att vara ung kille. Den 18 september anordnar vi en workshop där du kan producera en egen kortfilm. Filmerna kommer att vara mellan en halv och en minut långa. Du behöver inte ha några förkunskaper.

Ungdomsstyrelsen är den myndighet som jobbar med ungdomsfrågor i Sverige och under 2013 ska vi skriva en rapport om unga och jämställdhet. En viktig del är att samla in och sprida unga tjejer och killars egna berättelser om sin vardag.

Kortfilmerna kommer att skapas i samarbete med Unga berättar/Stockholms kulturskola och görs under en heldags-workshop i Stockholm den 18 september (plus ett kortare informationsmöte sent på eftermiddagen 17 september). Din film kommer sedan att ligga på Ungdomsstyrelsens webbplats och du har möjlighet att välja om du vill vara anonym när filmen sprids. Det finns ett begränsat antal platser, se anmälning nedan. Förutom ett diplom på att du har deltagit i denna workshop får du även en biobiljett som tack.

Ungdomsstyrelsen ska i slutet av november 2013 lämna en rapport till regeringen om likheter och skillnader i situationen för tjejer och killar i Sverige. Vi ska även ge förslag på områden som behöver utvecklas. Det är viktigt för oss att få veta vad unga själva tycker och vi kommer att använda berättelserna bland annat så att politiker och andra på ett bättre sätt ska förstå hur unga själva ser på dessa frågor.

Kanske vill du berätta om hur du upplever möjligheterna för tjejer eller killar i din skola eller på fritiden, vad du upplever som rättvist eller orättvist, eller en egen erfarenhet om hur du som kille har blivit behandlad i olika sammanhang. Det kan också handla om något som du tycker att du kan eller inte kan göra för att du är tjej eller kille. Eller något helt annat som du tycker är viktigt på detta område - bara fantasin sätter gränserna!

Här kan du se exempel på några filmer som unga skapat tidigare år:

http://vimeo.com/54780749

http://vimeo.com/54767694

http://vimeo.com/32662000

Är det något du undrar över så tveka inte att ringa eller mejla och fråga så berättar vi mer.

 

Vill du anmäla dig?

Skicka ett mejl till kristina.lindholm@ungdomsstyrelsen.se, eller ring 072-382 41 48, senast onsdag 11 september.

 

 

Tulles tankar om skolstarten

skolstart, tulle, Ungdomsreporter

Vår ungdomsreporter Tulle funderar över och ger tips inför den nya terminen.

Hej Grabbar!

Nu är jag tillbaka, Tulle är tillbaka & jag tänkte skriva lite om hur både kul & jobbigt det kan vara att börja skolan! Själv ska jag nu börja 9:an & är oväntat nog, väldigt taggad! Jag längtar efter att få träffa mina kompisar, att få kämpa för min dröm & verkligen visa vad jag går för detta år!

Jag har varit, mobbad, precis kommit ut & inte haft det särskilt bra största delen av min skolperiod... Framförallt inte de senaste 4 åren... Men nu har de förra 9:orna slutat & de flesta personer som håller på med mig ska hålla till i en annan korridor... <3

Det är inte alltid lätt att komma tillbaka efter ett långt sommarlov.
Man kan ha förändrats.
Skaffat pojkvän/flickvän.
Blivit Singel, osv...
Eller kanske som jag, kommit ut ur garderoben.

I vilket fall som helst, så kan det vara jobbigt att komma tillbaka, att återförenas med sina vänner & ibland behöva träffa folk som man inte är särskilt förtjust i...

Men, det enda tipset jag kan ge till er som tycker att det är jobbigt att komma tillbaka till skolan är detta: fokusera på det som är viktigt för DIG.
Det kan vara dina...
- Betyg
- Vänner
- Ditt rykte
- Eller kanske bara att finna dig själv. Att lista ut vem du vill vara & hur du vill bygga upp DIN framtid.

Och glöm aldrig, verkligen ALDRIG!
Att vara er själva.
Vänner som inte älskar & bryr sig om er för de personer ni är, är inte de vänner ni vill ha i längden i vilket fall som helst...<3

Och till alla er som är taggade inför skolstarten & glada att gå tillbaka igen.
Keep it up!
Be Happy - Be Strong & Be Yourself!

All Lycka - Tulle

Maximilian om sexism i skolan

maximilian, sexism, skola, skolstart, Ungdomsreporter

Denna vecka är vår ungdomsreporter Maximilian tillbaka och skriver apropå skolstarten om något som irriterar honom mycket...

rosa fotboll

Tjena.

Maximilian som skriver. Har inte kunnat skriva på ett tag därför att jag inte har mått speciellt bra...

Jag har tänkt på en sak som många inte lägger märke till. Sexism i skolan. Det händer oftare och oftare i den svenska skolan fast de går ut med att killar och tjejer är lika mycket värda och ska behandlas lika. Men enligt mig så följer de inte det för fem öre...

I våras så skulle vi ha en temadag i skolan. Då bestämde skolan att tjejerna skulle dansa och att killarna skulle köra fotboll. Hur tänkte dom där liksom? Ska inte en kille få dansa? Och en tjej få spela fotboll? Det tycker jag är helt sjukt. Förstår verkligen inte det. Jag blir så himla irriterad över detta.

Händer detta på din skola också? Om det gör det så stå upp för dig själv och säg till att detta är inte okej.

Ja, nu måste jag sluta skriva. Ha det så bra.

Kärlek/Maximilian  

Diktarsmurf: Tänk om

blogg, Dikt, Diktarsmurf, norm, normal, Ungdomsreporter

Den här veckan är Diktarsmurf tillbaka med en till dikt! Gilla, kommentera och dela gärna! 

Tänk om fler var som jag; 

Öppenhjärtade och normbrytande.

Tänk om det skulle vara accepterat att vara konstig;
Utan att sortera in andra.

Tänk om folk skulle sluta döma;
Utseende och personlighet.

Tänk om människor skulle leva utan att vara avundsjuka;
Med brist på hat.

Tänk om livet var som en vals nedför stranden;
Utan stenar och snäckskal.

Tänk om jag var i normen;
Du vet, sådär normal.

Då skulle allt vara så mycket tråkigare;
Ett liv utan spänning.

Manrobo: "Lite som att lära sig en ny dans"

dans, kär, Kärlek, Manrobo

Vår ungdomsreporter Manrobo skriver om att vara kär! 

Det blir lite som att lära sig en ny dans när man är kär i någon som är intresserad men är inte kär i dig. Man måste lära känna igen takten för att det ska bli något överhuvudtaget att prata om.

Ibland kan känslor vara för mig som en blomma som försöker klara sig så länge det bara går men tillslut vissnar om ingen vattnar. 

 Jag är en bra bit på väg att hitta den rätta men ännu är jag osäker. Likt en olycksdrabbad väg som nyss har sänkt hastigheten så måste även jag ta det lugnt för att det ska gå igenom.

Oavsett hur klar och rak denna väg är så finns det en chans att någonting går fel, jag vill så gärna köra igenom den rätta vägen i högsta farten men för bådas skull så tänker jag hålla mig under hastighetens ramar. 

Men det är lite svårt för att det är blankt för mig. Denna väg som jag talar om, är helt ny och främmande för mig. Allt jag har hört är att det är den snabbaste vägen för mig.

Som tur är, berättar denna individ för mig hur fort jag ska köra. Ibland får jag bromsa, i värsta fall backa. Jag känner att jag kan lita på honom. Varför annars skulle han låna ut sin bil som han bryr sig så mycket om? 

Det som jag skrev ovan är en metafor som ni läsare säkert förstod. 

Igår träffade jag denna person som jag anser ha intresse utav, möjligtvis inbillar jag att vara kär i honom också. Men att vara kär är lite som att skaffa bensin till denna bil han lånade ut till mig. Hur fick jag nyckeln då? 

Det var inga problem enligt honom. För han litade på mig lika mycket som jag gjorde åt honom. 

Tilliten var inget på måfå, jag erbjöd mig att visa upp en bild som jag hade utav honom. Det var en målning, för er som inte vet. Hade jag tur att få denna kille? Det är inte något som jag ännu vet. Allt jag vet är att jag är urusel på att måla så därför erbjöd han sig att hjälpa mig. Vilket jag gärna tog nytta av. Sen sa vi" Fy fan vad bra den är" om bilden vi delade tillsammans :) 

Jag hoppas att denna kille som jag gillar kommer till slut att gilla mig lika mycket tillbaka. Det får tiden utse. Om all prestation som jag utgav mig vore meningslöst så skulle det räcka för mig om en liten del kom fram. Hur motsägelsefullt det än låter. Det skulle räcka för mig av erfarenheten utav att ha träffat honom. 

Jag har en strävan att bege sig ut på kunskapens berg, där man aldrig når toppen för att man lär sig något nytt hela tiden. Det känns som jag har kommit en bra bit på väg in i berget därför skulle jag inte ha något emot av att få lära känna honom lite mer:)

 

 

Väntar du på mejlsvar?

Det kan ta lite längre tid än vanligt att få svar från en pratkompis nu under sommaren, men svar kommer - vi lovar!
Kram på er alla!

Pride Ung + Diktarsmurf

Diktarsmurf, HBTQ, heteronorm, normer, Pride, Ungdomsreporter

http://www.stockholmpride.org/Thumbs/22/07/268x134/2207a67eb9044de88508f3a7fc70e3d6.jpg

Igår måndag så öppnade årets Pridefestival i Stockholm, sju dagar fyllda av konserter, diskussioner och annat som sedan avslutas med den stora paraden genom stan på lördag! En del av programmet kallas Pride Ung och riktar sig till ungdomar mellan 13 och 25 år, där hittar man ett antal olika programpunkter som workshopar, pyssel, prat, häng och pepp. Läs mer här:

http://www.stockholmpride.org/Join-Pride/Programlistor/Pride-Ung/

Med anledning av Pride så postar vi också en ny text av vår ungdomsreporter Diktarsmurf med tankar om heteronormen:

 

Jag vet inte hur många gånger jag fått höra i diskussioner: "jag har inget emot homosexuella MEN jag tycker inte det är rätt." Ofta grundade i den heteronorm som de flesta har växt upp med. Något som många inte tänker på är att det som sägs när man använder citatet (eller liknande citat) är att en menar i grund och botten samma sak, vilket är ett samhällsproblem. Heteronormen är en struktur uppbyggd delvis för att undervärdera kvinnorna, men strukturen bygger även upp murar och fängslar in människor i könsnormer och sexuella normer. Jag tror inte jag har en enda vän som inte har en familj som är i heteronormen; men det är rätt oväsentligt.

Något som inte är oväsentligt är dock den intolerans som finns i vårt samhälle, både mot hbtq-personer och mot jämställdhetskämpar. Jag har upplevt att det haglar hatkommentarer på de flesta sociala medier när man påpekar detta, och det skulle inte förvåna mig om så är fallet med även denna text.

Jag är inte som de flesta hbtq-personerna, inte ens snarlik, mer än att jag får känslor för en med samma kön, i detta fall killar. Jag "kom ut från garderoben" i en tidig ålder och kämpade konstant för att slippa råka ut för hatbrott, och då jag ändå blev utsatt för hatbrott så ställde jag mig upp igen och vägrade falla. Jag vägrade att gråta inför dessa som utsatte mig eller de som såg på, utan att agera.

Det som skiljer mig från många hbtq-personer är att de flesta inte vågar komma ut i grundskolan, innan de flyttat hemifrån eller förrän de vet med säkerhet att deras sanna identitet inte kommer rasera deras familjs heder och rykte, att deras familj kommer råka ut för hatiska kommentarer eller något annat som kommer skada deras närmastes psykiska och/eller fysiska hälsa.

Många hbtq-personer väljer att inte skylta med det, vilket jag har en förståelse för medan jag samtidigt tycker att det är rätt synd. Att inte våga vara den en är och vara stolt över det oavsett vad som händer en.

Jag menar på att samhället skulle må så mycket bättre om det faktiskt var berättigat att ha sin sexuella läggning utan att riskera att bli utsatt för hatbrott.

Heteronormen är något jag alltid kommer att strida mot. Argument som "den behövs för människans överlevnad" tål jag inte längre och jag vägrar att bli tyst för att den jag argumenterar med har en konservativ synvinkel och innerst inne tror på en politik som bygger på moral och inte på en utopi med delmål. Jag har ledsnat på att betraktas som bråkstake och "misantrop" eller "Sverigehatare/landsförrädare" enbart för att jag ser större problem med en svensk medborgare som uppfostras in i en könsroll och in i heteronormen, med en kristen bas, än en invandrare med en muslimsk bas.

Vi är alla människor, hur svårt det än kan vara att acceptera det, och våra känslor är inget som en kan styra över och inte heller går det att bestämma om en är hbtq-person eller hetero, det är bara något man är och inget man väljer.

En norm som bygger på att undervärdera människor är inget jag önskar varken mina närmsta eller fiender att leva i då det stänger in en i absurdum; en skulle kunna likna det vid en fängelsecell, tomma väggar och ett hårt golv. Det enda som existerar i cellen, eller ska jag kalla det normen?

Ha det gott!

Diktarsmurf

Logga in